Helt plötsligt kliver du fram och fångar min hand.

Du sänder en värmande o samtidigt en kall signal igenom min kropp.

Du säger ditt namn men jag kan inte höra din röst för du har gjort mig döv.

När jag kommer till sanns o fångar din blick, slås jag igen av den värme dina ögon sänder.

Du trycker min hand försiktigt innan du släpper den och jag låter min arm falla mot kroppen oförmögen att styra den.

Den skönhet och glädje du strålar av slår mig hårt.

Sen den dagen har du skapade du ett avgrundsdjupt minnesärr i min hjärna o hjärta.

Du försvinner ur mitt liv som solnedgången, sakta och vackert.

Du kommer åter under min mörkaste tid o lyser upp den. Du fångar mig hand när jag faller mot mörkret, du guidar mig igenom dagar av motgång o glädje, du fanns där när jag inte trodde det, nu finns du också vid min sida och inte bara i mina drömmar.

Detta är en text om den person som nu färgar och påverkar mitt liv.

Jag skrev den till henne då hon var nere i en tung period och jag kunde inte hitta orden som skulle kunna beskriva hur mycket hon betyder för mig och hur hon påverkade mig den dagen vi sågs för första gången.

Sitter här nu igen och tänker på dig.

Du är långt långt bort och har roligt.

Du kom in i mitt liv en vinterdag som ny på jobbet, du och jag bildade ett perfekt team "Som handen i hansken".

Du är några år äldre än mig, har sällskap och jag var gift men vi fann varandra på ett underbart sätt.

Vinternsäsongen gick och du slutade medans jag jobbade vidare och våran kontakt upphörde.

Sen kom en ny vintersäsong med mycket turister och denna vinter var vi underbemanade så chefen ringde dig och kollade om du kunde ställa upp under påskhelgen och fram till slutet på säsongen. Du kom tillbaka och vi lyfte hela avdelningen till det bättre. Vilket team vi var.

Du slutade igen och lämnade mig ensam igen men nu fanns du kvar i mig som ett lite frö som grodde och grodde.

Jag kände att det fanns en ny spänning i luften när vi jobbade, du tände något inom mig och jag kunde inte släppa dig ur mitt liv.

Tiden gick och vi sågs då och då på facebook och messenger. Ibland såg jag dig på stan och då stannade jag bilen och gick för att hälsa på dig.

Min fru och jag var över till dig någon gång vi passerade din stad.

Jag slutade mitt jobb och lämnade landskapet, kom åter ett år senare för det strulade med kids och frun.

Hittade nytt jobb men kärleken mellan min fru och mig hade slutat glöda och jag kände min kärlekt till henne var som ett ljus i ett syrefattigt rum, flämtade och sakta slocknande.

Sommaren närmade sig och jag orkade inte längre underhålla den konstgjorda andning på våran kärlek och mina tankar började planera en skildsmässa från henne.

Helt plötsligt en kväll i slutet på juni ser jag att du är online på messenger.

Tar kontakt och får reda på att du inte mår bra, beslutar att åka förbi då jag o grabben ändå passerar påväg söderut till helgen.

Den natten satt vi och pratade och pratade och sen den natten har vi varit varandras bollplank.

Du stöttade mig i processen om skildsmässan och jag hjälpte dig med olika jobb hemma hos dig.

Hade vi inte haft så många år mellan oss så har du nog varit min nu men pga de många åren så vet inte du hur du ska göra.

Du vet om mina tankar och drömmar om oss och jag låter dig få ta del av dem men samtidigt så ger vi varandra friheten att hitta någon som kan ge oss 100% av allt vi önskar av en framtida livskamrat.

Nu är du långt bort på fest och jag sitter här och tänker på dig och hur underbart det vore om du skulle kunna varit här nu.

Sakta fyller du mitt huvud med din musik

Musiken från ditt hjärta fyller mina öron.

Jag ligger med mitt huvud på din bröstkorg

och njuter av det tunga rytmiska ljudet av

ditt hjärta och din mjuka hud.

Jag känner hur din puls sakta slår i takt med min.

Äntligen är det den natten, den natten som båda

har väntat på.